inte kul då, men nu.
Lunch med kusin på Kulturhuset idag och därefter tog jag sats och sprang genom regnet till gymmet. Körde 40 min på bandet men det var fan knappt att mina stackars benmuskler pallade. Appropå såna där springband, så kan jag berätta en kul grej som egentligen inte är kul förrän efterråt. Typ nu. I alla fall. Jag skulle springa lite, tänkte jag. På gymmet vid Odenplan. Trixade med ipoden, la hänglåsnyckeln i fickan och höll en stadigt grepp om den nypåfyllda vattenflaskan. Asredo liksom. Slänger en blick på ett ledigt band, kikar vad som visas på teveskärmen och tar ett kliv upp på bandet. En sekund senare kastas jag bakåt i full fart! Jag fattar nog inte riktigt vad som händer först, men ser efter ett tag att idioten som sprungit där tidigare typ hoppat av i världens jävla fart och bara dragit därifrån. Lämnat bandet på typ 12:an. Ni vet, asfort. Det rullar liksom så fort att jag inte ens såg att det rullade. Helt sjukt och gissa om jag kände mig uttittad där jag försöker kravla mig upp med vattenflaska, ipod, nycklar... Fy fan vad kul det måste sett ut. Stackars alla andra som var tvungna att hålla sig för skratt.
det borde finnas lampor som visar om banden rullar i världens jävla fart eller inte.
SÅ kul att jag dör!
