GOOD NIGHT

Säg att du får en skrivuppgift. Säg att du ska formulera meningar av ord som skall agera synonymer för din egen personlighet. Ingen känner dig så bra som du själv, inte sant? En uppgift i det lättaste laget, du som till och med kan skriva. Du vill göra någonting utöver det vanliga, för att sticka ut och för att överraska. Du sätter ribban med hjälp av en takstege och försöker tänka milslängder utanför den där lådan där ”stucked in the middle” stämplas i din panna med feta röda bokstäver. Jag kan förstå din situation, om man säger så. Det händer ofta att jag drabbas av blockeringar och skrivkramp. Jag skriver fyra meningar och undrar hur det som i mitt huvud skulle kunna liknas med självaste Shakespeares berömda verk, kan ta form likt en nioårig dyslektikers hemläxa. Jag vänder ut och in på orden, staplar dem på varandra, byter plats och raderar.

Men om det är någonting jag älskar, så är det just att skriva. Och läsa. Jag kan tycka att texter om mysiga hemmakvällar med dillchips, orgasmgivande maträtter och långa promenader i sommardoftande regn många gånger till och med gör sig bättre på print än i verkliga livet. För visst är det är härligt att kunna nyansera verkligheten och bara lyfta fram det vackra?

Jag ser gärna på min tillvaro som en blandning av en romantisk komedi och en actionrulle. Spännande och händelserik, oförutsägbart men med en rejäl dos av sliskig lycka och klatchiga, rappa repliker. Det händer att jag ser tillbaka på min barndom som en endaste lång feel-good-movie. Hur fantastiskt låter inte det? Jag tycker om att tänka på livet i filmformat, med mig själv som producent. Jag är bossen över min egen Trueman show.

Lika öppen som jag är för små förändring  i mitt liv, så som att möblera om i lägenheten, ta kontakt med okända människor på fest eller prova nya sortes mineralvatten varje gång jag storhandlar, lika svårt har jag för att bryta vanor eller genomgå större förändringar. Detta betyder bland annat att jag är ett stort fan av traditioner. Jag firar till exempel alltid kanelbullens dag, fettisdagen, ostkakans dag och kladdkakans dag (vänligen bortse från min förkärlek för bakverk i detta sammanhang). En påskafton utan mormors ”kuckelikuande” eller en midsommar utan blomsterplock i tystnad är lika otänkbart som en julafton utan familjen eller en födelsedag utan frukost på sängen.

Jag gråter floder när jag flyttar från en bostad och det hugger alltid till i hjärtat när jag ser gamla bilder på mina syskon som bebisar. Om jag får bestämma så ska de alltid få plats i docksängen.

Om jag får bestämma ja. Då skulle människor vara mer öppna och vänliga mot varandra och ens favoritlåtar spelas vart man än befann sig. Sjukdomar skulle utrotas, choklad skulle vara nyttigt och jag skulle kunna försörja mig på att skriva fräsiga reklamtexter och vackra skrifter om mysiga hemmakvällar med dillchips.

Jag växte upp med min mamma, pappa och lillasyster i Åkersberga. När jag var sju år och min syster skulle fylla sex, skilde sig våra föräldrar. Detta var ingen stor tragedi för oss, då vi inte riktigt förstod innebörden. På dagiset där vi gick, hade vi många vänner och vi trivdes bra. Jag hade dock en ovän. Eller, ovänner var vi väl kanske inte riktigt. Jag tyckte bara inte om henne. Och tro det eller ej, men hon tyckte inte om mig heller (!)

Denice heter hon, precis som min lillasyster. Denice och jag undvek varandra så gott det gick på dagiset, till och med våra fröknar såg till att vi lekte på varsitt håll. Det hände nämligen inte allt för sällan att det blev bråk, då våra vägar korsades... Det är inte ofta i mitt liv som jag träffat människor som jag inte går ihop med. Men Denice är en av dem.

Något år efter att våra föräldrar skilt sig, började det snackas lite bland fröknarna på dagiset. En dag fick jag förklarat för mig att min pappa lagat Denices mammas bil... Nathalie åtta år, tycker att detta verkar mycket suspekt och säger att "nej, för pappa kan ingenting om bilar". Vilket både var och är helt sant. Sanningen var att pappa hade börjat dejta Denices mamma.

Det var inte många glada miner på tapeten efter att detta läckt ut, kan jag tala om. Det dröjde inte länge innan Denice, hennes lillasyster och deras mamma Cecilia började spendera helgerna hemma hos oss. Halvkul till en början, men snart såg vi inga alternativ än att börja leka med barbiedockorna tillsammans. Vi hade faktiskt roligt ihop och efter ett tag kunde till och med börja tycka om varandra. Efter ett par år blev vi sambos allihopa och våra band knöts ihop ytterligare, då alla vi tjejer blev storasystrar till en liten Philip. Denice började i min klass i mellanstadiet och mina vänner blev hennes. Vi umgicks på fritiden och vi möttes vid frukostbordet på morgonen. Vi hade lektioner ihop och vi syskongnabbades hemma.

Vår relation har gått från helvete till himmel och idag är hon en underbar syster och en av mina allra bästa vänner. Snipp snapp snut, så fick sagan ett vackert slut.

Det var inte speciellt lätt att kliva upp i morse... Men nu är jag i plugget och väntar på att en ny lärare ska anlända. Idag kör vi storytelling all day long och det känns som att jag kommer att mysa mig igenom timmarna tills det är dags att bege mig hemåt.

Ps. Säg inte till nån, men idag glömde jag bh. Hur lyckas man?

Det är jag, Malin och Sofi som ska starta ett projekt tillsammans. Vi har som sagt spånat lite idag men nu återstår mest att hitta någon som kan bygga en snygg och billig hemsida, innan vi kan sätta igång ... Someone out there? Världens bästa domännamn har vi i alla fall, en bra början! Vad hände förresten med att sova tidigt? Eh.

Passade på att svänga förbi hemma hos mamsen för att bli bjuden på middag och världens godaste kaffe. I skolan är alla helt kaffegalna, förutom jag. En liten kopp har jag druckit sedan skolstarten. Men när jag kommer hem hit, får jag abstinens på en sekund. Bryggaren malen bönor som smakar irish, mocca och kanel. Och så äppelkaka på det, yesthankyou. Ska leta reda på nån jacka här, snart funkar det inte längre med bara baotastora halsdukar ...