GOOD NIGHT

Tjugo minuter tar det för Roslagsbanan att åka från Stockholms Östra hem till mig, Viggbyholm. Idag hann jag slumra till minst fem gånger under denna färd och varje gång kom det där rycket ni vet, som gör att man vaknar samma sekund. Tåget var fullsmockat med folk och mina tåggrannar la definitivt märke till mina ryck. När sånt där händer, i offentliga sammanhang, vill man ju låtsas som om man är helt med på noterna. Nej alltså jag höll inte på att somna, det kliade till lite på ryggen bara och jag försökte använda ryggstödet till att klia, typ. Som när man sitter och kollar på någon på tunnelbanan och den personen helt plötsligt kollar tillbaka så att man får ögonkontakt och man vill visa att nej alltså jag kollade inte på dig jag satt och läste på den där väldigt intressanta annonsen som sitter två centimeter från ditt huvud. Och så kollar man på annonsen och ser jättefokuserad ut. Eller som när man har fem sekunder på sig att hoppa på tunnelbanan innan dörrarna stängs och man springer i all världens fart. När man märker att de slås igen och att man inte kommer hinna, tvingas man sakta ner och låtsas lite smidigt att nej men alltså jag kom på att jag ändå inte ville hinna med för jag tänkte ändå ta den andra som går om sju minuter.