GOOD NIGHT

Jag skriver nästan alltid när jag är ensam. Det är en sak jag kan längta efter, att bara få vara själv och skriva. Ikväll har jag inte haft någon annans sällskap än mitt eget, men ändå har jag inte kommit mig för att formulera något. Varken här eller i dagboken. Vet inte om det känns tomt i skallen eller om det kokar över. Grannarna, som jag nämnde tidigare ikväll: Pojken i familjen som jag hyr min lägenhet av, det var hans bästa vän. Och hans morföräldrar som dog. Det blir så konstigt när man får höra. Hur ska man reagera? Ska man ta det till sig och bryta ihop för att döden är alldeles för nära hela tiden? Eller ska man fortsätta hålla den på så långt avstånd det bara går tills man själv får en käftsmäll och inte längre kan undvika? Jag vet inte, men det är fan så svårt hur man än gör. Jag tänker på den person som tvingades ge den lilla killens föräldrar beskedet. De bor här också, bara ett par meter bort. Pojken var bara över och hälsade på mormor och morfar ikväll, för att ha det lite mysigt kanske spela kort och äta kakor. Tänk att tvingas ta emot beskedet om att ens son och föräldrar dött...samtidigt. Hur klarar man av att inte dö själv samma sekund? Oj, nu blev det väldigt tungt här känner jag. Det kan bli så ibland, när verkligheten kommer ikapp.